Jag gillar regn och är väldigt förtjust i alla tillbehör som kommer med regn. Regnrockar, paraplyer, stövlar… Här hemma har jag en regnfavorit. En supersöt liten röd regncape från 60-talet.
Inte nog med att den är vackert röd och har en toppig liten luva, den har dessutom ett helt underbart blommigt foder.
Som så mycket annat är det finaste mamman som har fyndat. Regncapen är inhandlad på Erikshjälpen för cirka 30 kronor.
Så länge jag kan minnas har jag blivit stressad när det är för rörigt runt mig. Men det finns ett stök jag gillar. Hipp hipp för det kreativa stöket!
I mitten av 80-talet fanns det ett gristyg på Ikea. Där kunde man klippa ut och sy ihop en liten grisfamilj. Jag har själv inga minnen av dessa sötnosar men det hade min vän. Hon hittade dem på loppis och gav dem till lillen.
När vi kom hem upptäckte vi att det fanns en spene för mycket alternativt en gris för lite. Efter lite efterforskning visade det sig att det var godisgrisen som hade rymt. Jag tog då saken i egna händer och knåpade ihop en egen godisgris.
Här är hela familjen samlad. Det vill säga morsgrisen, polkagris, smutsgris, godisgris och gullgris. Tyckte minsann att de såg lite gladare ut efter det…
En traditionell kärnfamilj är absolut inget måste men jag kände att det ändå hade varit fint om morsgrisen hade fått lite avlastning. Fyra små ungar måste ju ändå kräva en hel del…Så då blidde det en mansgris också.
Han är ingen skönhet men har ett stort hjärta. Visst ser de allt lite kära ut!
Tänk om farmor visste att hennes gamla gymnastikdräkt har fått nytt liv! Det nya livet omfattar färre kullerbyttor men mer flanerande.
Lite osäker på hur gammal den är men gissar att vi pratar 50-tal. Med andra ord tror jag nog att det nya livet passar dräkten som blivit lite till åren.
Den är otroligt skön och bekväm. När jag har den på mig kan jag inte låta bli att göra lite extrahopp och svänga med armarna en aningens mer än vanligt.
Trevlig helg!
Jo det är väl klart att jag också har gjort vimplar. När liten fyllde sitt första år ville jag ha något annat än ballonger i taket. Sagt och gjort började jag klippa till vimplar dagen innan festligheterna skulle börja.
Jag tänkte ”hur svårt kan det vara” och det var visserligen inte särskilt svårt MEN det tog längre tid än jag hade tänkt.
Först klippte jag ut en mall ur en kartongbit. Sedan ritade jag av den och klippte ut trianglar i några färgglada tyger. Innan jag sydde ihop trianglarna två och två (aviga mot aviga) strök jag fast mellanlägg på den ena av trianglarna (för att vimplarna inte skulle bli sladdriga) är dock osäker på om detta var särskilt nödvändigt.
Jag avslutade det hela med att leta upp ett loppisband som jag helt sonika sydde fast de små tygtrianglarna på.
Jag blev väldigt sugen på att behålla vimplarna i köket året runt men sedan tänkte jag att lite av den festliga känslan kanske försvinner då. Nu ligger vimplarna i en låda i väntan på nästa kalas!